Öppningen är det enda talet som avgör vad du kan se
Öppningen är spegelns eller linsens diameter i millimeter, och den bestämmer hur
mycket ljus instrumentet fångar upp. Ett teleskop kan inte visa mer ljus än det
samlar in, så allt annat på specifikationslistan är underordnat det här talet.
Arean växer med kvadraten på diametern, vilket gör att skillnaderna blir större
än de ser ut. Ett 80-millimetersrör samlar 131 gånger så mycket ljus som ett
mörkeranpassat öga. Ett på 150 millimeter samlar 459, alltså tre och en halv
gånger mer trots att diametern inte ens är dubbelt så stor. Och ett på 250
samlar 1 276.
I praktiken betyder det här att gränsen för vad du får se flyttar sig
kategorivis, inte gradvis:
- Under 100 millimeter räcker det till månens kratrar, Jupiters fyra stora
månar, Saturnus ringar och Venus faser. Galaxer och nebulosor blir svaga
fläckar eller syns inte alls.
- 130 till 150 millimeter lägger till Orionnebulosan som en lysande dimma,
Andromedagalaxen med en igenkännbar form, klotformiga stjärnhopar som
upplösta punkter och Jupiters molnband.
- 200 millimeter och uppåt ger struktur i nebulosor, stoftband i galaxer och
detaljer på Mars när planeten står nära.
Sikta på 130 till 150 millimeter för ett första teleskop. Det är där priset per
millimeter är rimligast och där instrumentet fortfarande går att bära.
Förstoringen på kartongen betyder nästan ingenting
Det största talet i marknadsföringen av billiga teleskop är förstoringen. 525x
står i produktnamnet på flera instrument i den här prisklassen, och det är inte
en egenskap hos teleskopet.
Förstoring är en division: brännvidden på tuben delad med brännvidden på
okularet. Byt okular och talet ändras. Ett okular kostar från ett par hundra
kronor, så vilken förstoring som helst går att köpa till vilket teleskop som
helst.
Det som är fast är taket. Optiken klarar ungefär två gångers förstoring per
millimeter öppning innan bilden bara blir större och suddigare, alltså 142
gånger för ett 60-millimetersrör och 300 gånger för ett på 150. Celestron anger
själva 142 som högsta användbara förstoring för PowerSeeker 60AZ, samtidigt som
paketet innehåller ett okular och en Barlowlins som tillsammans ger 525.
Det talet är alltså inte en egenskap du får, utan en inställning som gör bilden
sämre. Läs öppningen och strunta i förstoringen.
Tre konstruktioner, och vad var och en är bra på
Refraktorn har en lins framtill och en sluten tub. Den behöver aldrig
justeras optiskt, tappar inte inställningen om den stöts till, och ger
kontrastrik bild på månen och planeterna. Nackdelen är priset per millimeter:
en lins är dyrare att slipa än en spegel, så samma pengar ger mindre öppning.
Billiga refraktorer är dessutom akromatiska, vilket lägger en violett kant runt
månen och kring ljusa planeter.
Spegelteleskopet, ofta kallat newtonteleskop, har en spegel i botten av
tuben. Det ger mest öppning per krona och är därför det som visar galaxer och
nebulosor. Spegeln behöver justeras med jämna mellanrum, en procedur som tar
några minuter och lärs på en kväll.
Maksutov-Cassegrain viker ljusvägen fram och tillbaka inuti ett kort rör, så
optiken beter sig som ett rör tre gånger så långt. Det ger lång brännvidd i ett
litet paket, alltså planeter i en tub som får plats i handbagage. Synfältet blir
smalt och den slutna tuben behöver en halvtimme för att anpassa sig till
utomhustemperaturen.
För ett första teleskop är spegelteleskopet på dobsonmontering nästan alltid
rätt svar. Det är den konstruktion som ger mest att titta på för pengarna.
Monteringen avgör om teleskopet blir använt
Optiken bestämmer vad som går att se. Monteringen bestämmer hur ofta du orkar
titta, och den är den vanligaste orsaken till att ett teleskop blir stående.
Dobsonmonteringen är två träskivor och en glidyta. Tuben vilar i en vagga
och svängs för hand i sidled och höjdled. Den står helt stilla, kostar nästan
ingenting att tillverka och är därför skälet till att en dobson ger så mycket
öppning per krona.
Det alt-azimutala stativet liknar ett fotostativ med tre ben. Det billiga
slaget svajar när du rör fokusratten, och svajet tar flera sekunder att lägga
sig varje gång. Vid hög förstoring gör det bilden svår att ställa in alls.
Den ekvatoriella monteringen har en axel som pekar mot polstjärnan, så en
enda vridning följer himlens rotation. Den kräver inriktning varje gång och är
det som gör astrofotografering möjlig, men för någon som bara vill titta är den
ett extra moment i mörkret.
Datorstyrning kostar 2 309 kronor och du slipper leta i mörkret
Ett datorstyrt teleskop hittar objektet själv och följer det sedan medan himlen
roterar. Skillnaden märks på två sätt: du slipper leta upp en galax med
stjärnkarta, och den stannar kvar i okularet i stället för att glida ut på
ungefär en minut.
Priset går att räkna på exakt här, eftersom samma spegel finns i båda
utförandena. Heritage-150P
Virtuoso GTi kostar 6 189 kronor och hittar själv över wifi.
Heritage-150P kostar
3 880 kronor och har identisk optik utan elektroniken. Mellanskillnaden är
2 309 kronor.
Det finns en mellanväg. Celestrons StarSense-system använder mobilens kamera för
att läsa av stjärnmönstret och visar sedan med pilar på skärmen vart tuben ska
svängas. Det är inte motorer och det följer ingenting, men det löser
letaproblemet för den som annars hade gett upp.
Är du van vid stjärnkartor sparar du pengarna. Har du aldrig hittat något på
himlen förut avgör datorstyrningen ofta om teleskopet används mer än tre gånger.
Vikten avgör hur många nätter om året du kommer ut
Ett teleskop i garderoben visar ingenting, och det här är den egenskap som
oftast underskattas vid köpet.
Det lättaste instrumentet här väger 2,8 kilo, det tyngsta omkring 30. Heritage-100P väger 2,8 kilo och 40 centimeter, alltså
mindre än en bärbar dator med laddare. Skyliner-250PX väger runt 30 kilo fördelat på en tub
och en rockerbox, alltså två vändor ut och två in, varje gång.
Frågan att ställa sig är konkret: hur många trappsteg är det mellan förvaringen
och stället du ska titta från? Har du en dörr rakt ut i en trädgård kan du bära
vad som helst. Bor du tre trappor upp utan hiss kommer bara det som väger under
tio kilo någonsin att användas, och då är ett mindre teleskop som kommer ut
femtio gånger om året bättre än ett stort som kommer ut två.
Hopfällbar tub, och vad den kostar i kontrast
Flera av instrumenten här har en tub som fälls ihop till halva längden på två
stag. Det halverar förvaringsutrymmet och gör skillnaden mellan att bära ut ett
teleskop och att flytta det.
Priset är att tuben blir öppen där stagen sitter. Ljus från gatlyktor, månen
eller ett fönster hos grannen läcker rakt in på spegeln och lägger en grå slöja
över bilden, vilket sänker kontrasten på just de svaga objekt du köpte
öppningen för.
Lösningen är en skärm av tunn byggfoam eller svart kartong som rullas runt den
öppna delen. Den tar tio minuter att klippa till, kostar under femtio kronor och
är standardåtgärd bland ägarna. Det är alltså ett verkligt problem med en enkel
lösning, inte ett skäl att välja bort konstruktionen.
Vad som följer med, och vad du behöver köpa till
De flesta teleskop levereras med två okular, vanligen 25 och 10 millimeter. De
täcker ett lågt och ett högt läge och räcker gott det första året.
Okular är nästa köp för de flesta. Ett runt 6 millimeter ger hög förstoring
för planeter, och ett vidvinkligt runt 32 millimeter ger stora fält för
stjärnhopar. Har teleskopet en tvåtumsfokuserare, som Skyliner-modellerna,
öppnar det för vidvinkelokular som de smalare 1,25-tumsfästena inte kan ta.
En Barlowlins dubblar eller tredubblar förstoringen från vilket okular som
helst. I billiga paket används den för att få höga tal på kartongen; köpt separat
i god kvalitet är den ett rimligt sätt att fördubbla sin okularuppsättning.
En rödpunktssökare följer med de flesta och räcker för de ljusa objekten. En
riktig sökarkikare, som 9x50 på de större dobsonerna, visar stjärnor som är för
svaga för blotta ögat och gör det snabbare att hitta rätt. En vanlig
handkikare fungerar dessutom förvånansvärt bra för att svepa över
himlen och hitta ungefär var något står innan du siktar med teleskopet.
En stjärnkarta eller en app är det du behöver först och det som kostar minst.
Stellarium finns gratis till både mobil och dator.
Ljusföroreningen betyder mer än teleskopet
Var du ställer teleskopet påverkar vad du ser mer än vilket teleskop du köper.
Ett 150-millimetersrör på en mörk lantlig himmel visar mer än ett på 250
millimeter mitt i en stad, eftersom gatubelysningen lyser upp himlen bakom
objektet och sänker kontrasten mot det du tittar på.
Det gäller de svaga objekten. Månen och planeterna är så ljusa att
ljusföroreningen knappt spelar roll, och de går att titta på från en balkong i
innerstaden.
Slutsatsen är praktisk. Bor du i stad och sällan kan åka ut är ett teleskop
byggt för planeter en klokare investering än mesta möjliga öppning. Kan du köra
tjugo minuter ut från staden ändrar det vad du ser mer än att fördubbla
budgeten gör.
Så gjorde vi urvalet
Utgångspunkten var två listor: vad som faktiskt säljs i Sverige, och vad någon
oberoende har tittat genom. Den svenska tillgången kom ur produktkatalogen och
ur butikernas egna sortiment, 225 rader hos sju butiker. Betygen kom ur
TelescopicWatch, där samma observatör betygsatt 93 instrument på en och samma
skala efter att ha ägt över 400 teleskop sedan 2015.
Två sorters instrument valdes bort med flit. Smarta teleskop som ZWO Seestar
S50 och Vaonis Vespera fotograferar i stället för att tittas genom och saknar
okular helt, alltså är de en annan vara för en annan köpare. Instrument över
20 000 kronor faller utanför vad någon som söker sitt första teleskop
jämför.
Två billiga Celestron-rör togs däremot med trots låga betyg, eftersom de är
bland de mest sålda i svensk handel och en läsare som söker på teleskop möter
dem först. Att utelämna dem hade gjort jämförelsen artigare och mindre
användbar.
Vad du kan förvänta dig första kvällen
Räkna med att det tar tid. Ögat behöver 20 till 30 minuter i mörker för att bli
fullt mörkeranpassat, och varje gång du tittar på en telefonskärm börjar den
klockan om. Använd rött ljus.
Teleskopet behöver också anpassa sig. En spegel som burits ut från 21 grader
inomhus till fem grader ute skapar luftströmmar i tuben som gör bilden orolig,
och det tar 20 till 45 minuter innan den står stilla. Ställ ut teleskopet, gå in
och gör något annat, kom tillbaka.
Börja med månen. Den är ljus, lätt att hitta och visar mer detalj än något annat
på himlen i ett litet teleskop, och den ger dig en känsla för hur fokus och
förstoring fungerar innan du börjar leta efter något svagt.