Etikettskrivare bäst i test 2026: tolv märkmaskiner jämförda

Brother P-touch Cube PT-P300BT vinner den här jämförelsen på att göra två saker samtidigt som resten av fältet gör var för sig: den trycker på tejp som håller, och den låter dig sätta vad som helst på den. 719 kronor hos iPhonebutiken.

Tejpen är det som avgör. Brother laminerar sin TZe-tejp, alltså ligger trycket under ett skyddslager i stället för ovanpå, och de har publicerat vad det innebär: hundra grader i arton dygn, ned till minus åttio, två timmar nedsänkt i kemikalier och därefter nött med en sandningsapparat. Texten står kvar genom alltihop. En etikett från den här maskinen överlever frysen, diskbänken och ett år i ett soligt fönster.

Appen är den andra halvan. Du får flera rader, symboler, egna typsnitt och riktiga streckkoder och QR-koder, vilket betyder att etiketten kan bära ett serienummer, ett bäst före-datum eller en länk till manualen. De fem maskinerna här med tangentbord ger dig text och ett teckenfönster som visar femton tecken i taget.

Det den inte är, är bred eller billig i drift. Tolv millimeter räcker till pärmryggar, kryddburkar, kablar och nycklar, men inte till en fraktetikett. Och 26,99 kronor per meter är det dyraste mediet i jämförelsen. Ska du märka lådor i ett förråd och inget mer räcker DYMO Omega för 187 kronor; ska du skriva ut adresser i mängd är Brother QL-800 rätt maskin. Ska du märka saker som ska sitta kvar och bära mer än ett ord är det den här.

Brother P-touch Cube Plus PT-P710BT är vinnaren med bredare munstycke och en sladd till datorn, och den kostar 1 179 kronor hos Proshop mot vinnarens 719.

De tjugofyra millimetrarna är hela skillnaden och de är verkliga. En tolv millimeter bred etikett räcker till en kryddburk och en nyckel, men försök märka ett arkivskåp, en säkringscentral eller en låda som ska hittas från andra sidan ett garage och du vill ha dubbla höjden. Det här är den enda handhållna maskinen i jämförelsen som klarar det.

Datoranslutningen är den andra halvan och den märks när mängden växer. Ska du göra fyrtio etiketter till ett lager är skillnaden mellan att klistra in en kolumn ur ett kalkylark och att knappa in fyrtio rader på en telefon ungefär en förmiddag. Tejpen är densamma laminerade TZe som vinnaren, med samma publicerade prov bakom sig.

Priset är invändningen. 460 kronor extra för tolv millimeter är mycket om du inte faktiskt behöver dem, och mediet kostar lika mycket per meter som på den billigare maskinen. Vet du att du ska märka smått räcker vinnaren. Vet du att du ska märka något som ska synas, eller mata in etiketter i mängd, är det här maskinen som gör det.

Brother QL-800 är maskinen för den som skriver ut många etiketter av samma slag, och den kostar 1 419 kronor hos iPhonebutiken. F.A.Z. Kaufkompass utsåg den till testvinnare bland sexton skrivbordsskrivare.

Ekonomin är det som skiljer ut den. En rulle DK-papperstejp på 62 millimeter och trettio meter kostar 215,90 kronor, alltså 7,08 kronor per meter mot 26,99 för Brothers egen laminerade tejp, samma tillverkare, samma butik, samma dag, nästan fyra gånger. Skriver du femtio adressetiketter i veckan är det skillnaden mellan en obetydlig kostnad och en post i bokföringen.

Bredden gör resten. Sextiotvå millimeter tar en fullständig adress, en namnskylt till en konferens eller en fraktetikett med streckkod, och den trycker svart och rött på samma etikett utan färgband. Det finns ingen tejpmaskin i den här jämförelsen som kan något liknande.

Haken sitter i papperet. Det här är direktverkande termo, alltså värme mot värmekänsligt papper, och Brother skriver i sitt eget material att sådana etiketter är avsedda för sådant som ska sitta kortare än sex månader. Till frakt och adresser är det precis rätt, för paketet är framme om tre dagar. Ska etiketten sitta på en låda i ett förråd i fem år är det fel maskin, och då är vinnaren rätt.

DYMO Omega kostar 187 kronor hos InkClub, har inga batterier, ingen skärm och ingen app, och den är ändå den enda maskinen i jämförelsen vars etiketter inte kan blekna.

Skälet är att den inte trycker. Du vrider ett hjul till rätt bokstav och trycker, och bokstaven stansas fysiskt ned i plastbandet så att den står upphöjd och vit. Det finns inget färgämne som kan brytas ned, ingen värmekänslig beläggning som kan svartna och inget tryck som kan torkas bort. Varje annan maskin här producerar en etikett med en livslängd; den här producerar en form.

Det gör den till rätt svar på en smalare fråga än den ser ut att besvara. Nycklar, säkringar, elcentralen, verktygslådan, frysfacket, allt som ska märkas med ett ord och sedan glömmas bort i tio år. Tolv kronor och trettio öre per meter är dessutom näst billigast i jämförelsen.

Och sedan tar det stopp. Versaler och siffror, en rad, nio millimeter, och ett tryck per tecken, en etikett på tjugo tecken tar en minut att göra och du ser den inte förrän den är klar. Ingen streckkod, inga små bokstäver, inga symboler. Ska etiketten bära mer än ett ord är det här fel maskin, och då kostar Brother P-touch Cube 532 kronor mer och gör allt det andra.

DYMO LetraTag 200B kostar 549 kronor hos Kjell och matar den billigaste tejpen i jämförelsen: 12,25 kronor per meter mot 26,99 för Brothers laminerade.

Det är dubbelt så billigt att äga, och det märks på riktigt om du märker mycket. En rulle räcker till ett förråd, och när den tar slut kostar nästa 49 kronor. Att samma rulle kostar 106 kronor hos en annan butik vi länkar är värt att veta innan du fyller på, för prisskillnaden på media är större än på maskinerna.

Appen är det andra som gör den behaglig. Du skriver på telefonens tangentbord, ser hela etiketten innan den kommer ut och kan lägga till symboler och mallar. Det låter litet tills man jämfört med de fem maskinerna här som har ett eget tangentbord och ett teckenfönster som visar femton tecken av de åttio du får skriva.

Priset betalas i vad tejpen tål. LetraTag-tejp är varken laminerad som Brothers eller PET som DYMO:s egen D1, och den är därför den tunnaste av tejperna i jämförelsen. Till en kryddhylla, en frys eller en förrådslåda spelar det ingen roll. Ska etiketten sitta på något som torkas av, står i sol eller ska överleva ett årtionde är Brother P-touch Cube 170 kronor dyrare och håller betydligt längre.

Brother P-touch PT-D210VP kostar 675 kronor hos InkClub och gör samma sak som vinnaren utan att en telefon behöver vara inblandad.

Tejpen är identisk och det är den som bär betyget. Laminerad TZe, med Brothers eget prov bakom sig: hundra grader i arton dygn, minus åttio, saltlösning och nötning med sandningsapparat efter ett kemikaliebad. Etiketten överlever allt du rimligen utsätter ett kök eller en verkstad för.

Skillnaden mot vinnaren är hur du skriver. Här sitter ett tangentbord och en skärm på maskinen, vilket har två sidor. Den fungerar när telefonen är slut, kräver inget konto och kan inte bli sämre av en appuppdatering, och den visar bara en liten del av etiketten i taget, vilket är precis vad PC för Alla anmärkte på hos systermodellen PT-E110VP. Streckkoder och QR-koder gör den inte.

Den är därför rätt för den som vet att appen kommer att irritera mer än den hjälper, och som märker text och inte data. Vill du ha koder på etiketten kostar vinnaren 44 kronor mindre och gör dem. Vill du bara ha ord som sitter kvar gör den här jobbet i tjugo år.

DYMO LabelWriter 550 kostar 1 499 kronor hos iPhonebutiken och är byggd för volym: adresser, arkivetiketter, streckkoder, hundra i taget.

Upplösningen är dess bästa argument. 300 dpi mot tejpmaskinernas 180 syns inte på ett ord i tolv punkter men tydligt på en streckkod eller på finstilt, och den läser själv av vilken rulle som sitter i så att du slipper ställa in storleken. Media kostar 12,79 kronor per meter, alltså under hälften av laminerad tejp.

Sedan kommer papperet. Det här är direktverkande termo, och DYMO är ovanligt tydliga om vad det innebär: etiketterna bleknar av långvarigt solljus eller lysrörsljus, av stark hetta, och av mjukningsmedel, deras eget exempel är etiketter som sätts på ringpärmar i plast. En arkivetikett i ett skåp bleknar gradvis under många år, en etikett i ett soligt fönster på ett par månader. Till frakt spelar det ingen roll, till arkivering är det värt att veta.

Det som håller den nere i den här jämförelsen är priset. 1 499 kronor är mest av alla tolv, och den gör i praktiken samma jobb som Brother QL-800 för 80 kronor mindre med bredare etiketter och billigare media. Skriver du ut i mängd och vill ha 300 dpi är den här rätt; gör du det inte finns det åtta maskiner här som kostar under 800 kronor.

Brother P-touch H100 kostar 449 kronor hos Kjell och är den billigaste vägen till en etikett som håller.

Det är hela poängen med den. Den tar samma laminerade TZe-tejp som vinnaren och som maskinen för 1 179 kronor, alltså samma tejp som Brother provat i hundra grader i arton dygn, i saltlösning och med sandningsapparat. Skillnaden mellan den här och vinnaren är inte etiketten som kommer ut, utan hur mycket du får plats med på den.

Det du avstår är bredd i innehållet snarare än i millimeter. En till två rader, ett begränsat symbolbibliotek, inga streckkoder, och du knappar på maskinens eget lilla tangentbord. Till pärmryggar, kryddburkar, sladdar och förrådslådor är det precis lagom.

Mediet är den verkliga kostnaden. 26,99 kronor per meter betyder att tre rullar tejp kostar mer än maskinen, och det gäller alla P-touch här. Märker du sällan spelar det ingen roll. Märker du ofta och behöver inte laminatet är DYMO LetraTag 200B 100 kronor dyrare i inköp och mindre än hälften så dyr att mata.

Brother P-touch PT-E110VP kostar 799 kronor hos Kjell och är byggd för en enda sorts jobb: att märka kablar så att märkningen sitter kvar.

Flaggetiketten är skälet den finns. Tejpen viks runt sladden och klistras mot sig själv så att en flik står ut åt sidan med samma text på båda sidorna, vilket betyder att du kan läsa vad en kabel är utan att dra i den eller vrida på den. Symbolbiblioteket är dessutom elektrikerns och inte kökets. Tejpen är samma laminerade TZe som resten av familjen, och den är den enda i jämförelsen med publicerat prov på nötning efter kemikaliebad, vilket är rimligt nära vad ett kabelskåp utsätter en etikett för.

Den är också den enda maskinen här som en svensk provning har satt betyg på, och betyget var 2,5 av 5. Hela kritiken gällde skärmen: den visar femton tecken medan du kan skriva åttio, så du ser aldrig etiketten innan den kommer ut.

Därför hamnar den i mitten. Är du elektriker eller drar nätverk är flaggfunktionen värd de 124 kronorna den kostar extra mot PT-D210VP. Ska du märka ett kök eller ett förråd betalar du för en funktion du aldrig använder, och då gör den billigare systermodellen samma etikett.

DYMO LetraTag LT-100H kostar 449 kronor hos Kjell och är den maskin i jämförelsen som en svensk provning har dömt hårdast.

PC för Alla gav den 1,5 av 5 och pekade på en sak som avgör mer i Sverige än någon annanstans: tangentbordet har inga knappar för å, ä och ö. Det går att lösa med genvägar, men det betyder att `Kläder`, `Trädgård` och `Förråd` är omständligare att skriva än de borde vara på en maskin som säljs här.

Ekonomin är däremot god. 12,25 kronor per meter är billigast bland tejpmaskinerna, alltså mindre än hälften av vad Brothers laminerade tejp kostar, och maskinen tar samma tolv millimeter som apparater för tre gånger priset. Går den på batterier fungerar den var som helst.

Det gör den till ett rimligt val för den som märker mycket, tolererar tangentbordet och inte behöver att etiketten överlever ett decennium. Vill du ha samma billiga tejp utan tangentbordet kostar LetraTag 200B 100 kronor mer och styrs från telefonen. Vill du ha tejp som håller kostar Brother P-touch H100 exakt lika mycket som den här.

Niimbot B21 Pro kostar 699 kronor hos iPhonebutiken och löser en sak ingen annan maskin här löser: bredd utan sladd.

Femtio millimeter är fyra gånger vad tejpmaskinerna klarar, och till skillnad från de två skrivbordsskrivarna som är ännu bredare får den här plats i en ficka och går på batteri. Vill du märka flyttlådor, förrådshyllor eller varor på en loppmarknad är det en riktig skillnad, och 17,25 kronor per meter är billigare än de flesta tejper.

Priset betalas i hållbarhet, och det är därför den ligger näst sist. Det här är direktverkande termo på papper, alltså samma teknik som Brother själva säger är avsedd för etiketter som ska sitta kortare än sex månader. Skillnaden mot de två skrivbordsmaskinerna är att DYMO och Brother säljer en tåligare media till sina, i polypropen respektive film, medan Niimbot inte gör det. Det du sätter i maskinen är det du får.

Etiketterna är dessutom förstansade i fasta storlekar snarare än en löpande rulle, så längden bestämmer du inte själv. Till en flyttlåda som ska tömmas i vår är allt detta oväsentligt. Till något som ska stå kvar i ett förråd i tio år är det fel maskin, och då är DYMO Omega tre gånger billigare och håller för alltid.

DYMO LabelManager 160 kostar 599 kronor hos Kjell och har det bästa tangentbordet bland de billigare maskinerna, vilket också är ungefär allt som skiljer den från fältet.

QWERTY spelar roll när etiketten är längre än ett ord. De flesta märkmaskiner i den här prisklassen har bokstäverna i alfabetisk ordning, vilket fungerar för `KAFFE` och blir tröttsamt för `Reservdelar till diskmaskinen`. Här ligger de där dina fingrar redan vet att de ska ligga.

Tejpen är DYMO:s D1, alltså PET, och deras eget datablad är det mest genomarbetade i hela jämförelsen. Ett helt år utomhus utan synlig effekt, drift mellan minus arton och plus åttio grader, trettio gnidningar med vatten utan att något händer. Och sedan står det rakt ut i samma tabell att trettio gnidningar med isopropanol tar bort trycket helt. Det är värt att veta innan du märker något som ska torkas av med handsprit.

Den hamnar sist för att allt annat kostar. 24,14 kronor per meter är näst dyrast i jämförelsen, dubbelt mot LetraTag-tejpen som gör ungefär samma jobb, och för 599 kronor får du varken app, streckkoder eller mer än tolv millimeter. Vill du ha tangentbordet är den bra. Vill du ha något annat finns det elva maskiner här som gör det bättre.