Bästa geigermätare 2026: jämförda på mätområde, strålslag & avläsning

Radiacode 110 räknar 4 620 pulser per mikrosievert i timmen. Den billigaste apparaten i jämförelsen räknar 80. Det är hela skillnaden mellan de två, och den märks i första sekunden du håller dem bredvid varandra.

Vid svensk bakgrundsstrålning, som Strålsäkerhetsmyndigheten anger till mellan 0,05 och 0,3 mikrosievert i timmen, samlar en apparat på 80 pulser ungefär åtta räkningar i minuten. Åtta slumpvisa händelser ger ett tal som hoppar flera tiondelar mellan avläsningarna utan att något i rummet har ändrats, och du kan inte veta om skillnaden du ser är golvet eller slumpen. Radiacode samlar nästan femhundra i samma minut och landar på ett tal som står stilla.

Den mäter dessutom energin i varje puls i stället för att bara räkna dem, vilket är en annan sorts instrument. Där ett Geiger-Müller-rör säger att något strålar säger den vad som strålar: kalium i en påse salt ser annorlunda ut än radium i en gammal urtavla. Tusen timmars minne i enheten och Bluetooth till telefonen gör att du kan gå runt i huset och läsa kurvan efteråt.

Den känner varken alfa eller beta, och den säljs bara direkt av tillverkaren i Uzbekistan utan svensk återförsäljare. Priset är 4 499 kronor mot 515 för den billigaste. Vill du veta om något är radioaktivt räcker den billiga. Vill du veta hur mycket, och vad, är det här den enda apparaten i jämförelsen som svarar.

Voltcraft RM-400 är den enda apparaten i den här jämförelsen som når alfastrålning, och den enda som skriver ut vad det innebär. Manualen anger fyra olika trösklar för fyra strålslag: alfa från 4 megaelektronvolt, beta från 0,2, gamma och röntgen från 0,02. Ingen annan tillverkare i fältet delar upp det så.

Alfa är värt att förstå innan du betalar för det. En alfapartikel stoppas av ett papper, av några centimeter luft eller av det yttersta hudlagret, vilket gör en alfakälla ofarlig i handen och farlig i lungorna. Det betyder att alfamätning är det enda sättet att kontrollera damm, gamla uranglaserade tallrikar och pulver, men också att du måste hålla sensorfönstret nästan mot ytan för att se något alls.

Apparaten anger dessutom två noggrannhetstal i stället för ett: under 10 procent vid dosrater upp till 500 mikrosievert i timmen, under 20 procent däröver. Det är ovanligt ärligt i en kategori där de flesta anger en enda siffra utan att säga vid vilken nivå den gäller, och ingen svensk butik återger uppdelningen.

Det som saknas är känsligheten och kurvan. 108 pulser per mikrosievert är bättre än de billiga apparaternas 80 men långt från Radiacodes 4 620, och även om minnet rymmer 4 000 mätvärden får du ingen graf på apparatens egen skärm utan måste hämta dem till datorn. För 4 490 kronor köper du bredden i vad den ser, inte precisionen i vad den visar.

FNIRSI GC-01 anger 80 pulser per mikrosievert i timmen, ett energiområde på 48 keV till 1,5 MeV och en felmarginal på 30 procent. Joy-it JT-RAD01 anger samma tre tal och kostar 950 kronor. PCE-RAM 3 anger samma tre och kostar 1 290. PCE-RAM 7 anger samma tre och kostar 2 990.

Det är sidans tydligaste fynd och skälet till att den här apparaten får utmärkelsen. Conrad bekräftar det själva utan att mena det: på Joy-it-sidan står Voltcraft RM-300 listad som alternativ artikel. Du köper en konstruktion, och namnet på plasten avgör priset.

För pengarna får du mer än specen antyder. Färgskärmen ritar strålningen som en kurva över tid med min- och maxvärden, vilket är det som faktiskt behövs: en enda avläsning av bakgrundsstrålning säger nästan ingenting eftersom sönderfall sker slumpvis, och det är förloppet som betyder något. PCE-RAM 8 kostar fem gånger mer och visar bara ett tal.

Svagheten är känsligheten, och den är verklig. 80 pulser per mikrosievert betyder ungefär åtta räkningar i minuten vid svensk bakgrund, och då hoppar displayen mellan 0,10 och 0,25 utan att något har hänt. Den duger till att svara på om något är påtagligt radioaktivt. Den duger inte till att skilja en granithäll från en betongplatta.

Lägg till att känsligheten anges mot kobolt-60 medan felmarginalen anges mot cesium-137, och att tillverkarens egna kunder rapporterar att röret bytts under produktens livstid. Du vet ungefär vad du har. Till 515 kronor är det ändå fältets bästa affär.

PCE-RAM 10 mäter alfa, beta, gamma och röntgen, tål 30 000 pulser i minuten och räknar ackumulerad dos upp till nästan tio sievert. Som instrument betraktat är det ett brett och kompetent bygge, och det är det dyraste sättet att komma åt den bredden i den här jämförelsen.

Problemet är vad grannen på listan gör för mindre pengar. Radiacode 110 kostar 4 499 kronor och räknar 4 620 pulser per mikrosievert i timmen mot PCE:s 108, alltså 43 gånger fler. Den ser skillnad på två sorters berggrund; PCE-RAM 10 ser att det strålar. Bredden i strålslag är verklig och köper dig alfamätning som Radiacode saknar, men Voltcraft RM-400 ger samma fyra strålslag för 1 600 kronor mindre.

Känslighetstalet bär samma otydlighet som resten av fältet. Tillverkaren anger 108 impulser i en kobolt-60-miljö vid 1 mikrosievert i timmen, alltså mot en annan strålkälla än cesium-137 som är den vanligaste referensen. Det är inte fel, men det betyder att talet inte går att jämföra rakt av med en apparat som angett cesium.

En kuriositet som säger något om kategorin: exakt samma artikelnummer säljs av tre butiker till 6 088, 6 089 och 6 090 kronor. Två kronors spridning på en sexusenkronorsapparat är inte konkurrens, det är tre butiker som läser samma prislista.

Joy-it JT-RAD01 gör något som förtjänar att lyftas fram, fast inte till dess fördel: den anger två olika kalibreringskällor i två rader som står bredvid varandra i samma specifikation. Känsligheten är 80 pulser per mikrosievert mot kobolt-60. Energisvaret är 30 procent mot cesium-137.

De två talen mäter olika saker och är därför inte motsägande i sig. Men de säger tillsammans något viktigt om vad man faktiskt köper: talet på displayen bygger på en konstant som gäller en av de två isotoperna, och köparen får ingen hjälp att veta vilken. Samma rörtyp ger 123 pulser per mikrosievert räknat mot cesium och 233 mot kobolt, alltså nästan dubbla talet beroende på vilken källa tillverkaren räknade mot.

Som apparat är den kompetent och kompakt. 145 gram, ryms i en jackficka, laddas över USB-C, ritar förloppet i realtid och mäter upp till 1 000 mikrosievert i timmen. För 950 kronor hos en tysk återförsäljare med svensk butik får du garanti och support som en marknadsplatsvara inte ger.

Det som gör placeringen svår är att FNIRSI GC-01 anger exakt samma tre tal och kostar 515 kronor. Conrad bekräftar dessutom släktskapet själva: på den här produktsidan står Voltcraft RM-300 listad under rubriken alternativ artikel. Du betalar 435 kronor extra för ett europeiskt varumärke på samma låda.

PCE-RAM 100 är jämförelsens mest utrustade apparat och dess dyraste. 32 gigabyte internminne, lagringsintervall upp till tolv timmar, grafiskt förlopp på en 2,8 tums färgskärm och en upplösning på 0,001 mikrosievert i timmen, tio gånger finare än näst bästa apparat här.

För en mätning som ska pågå i dygn är det rätt verktyg. Du ställer den i källaren, går därifrån, och har en kurva med tidsstämplar när du kommer tillbaka utan att en dator behöver stå påslagen bredvid. Pulsmätområdet till nästan tio miljoner i minuten betyder att den inte mättas.

Sedan kommer prislappen och en tystnad. 6 790 kronor, och tillverkaren anger ingen känslighet och ingen kalibreringskälla. På en apparat i den här klassen är det anmärkningsvärt: talet på displayen bygger på en konstant, konstanten gäller en isotop, och köparen får veta varken vilken eller hur många pulser som ligger bakom.

280 gram och tjugo centimeter gör den heller inte till något man har i fickan. Radiacode 110 väger 85 gram, räknar 4 620 pulser per mikrosievert och kostar 2 291 kronor mindre. Den som behöver alfamätning plus loggning över dygn har ett argument för PCE-RAM 100. Alla andra betalar för minne de inte fyller.

Ermenrich Ping RD40 anger sitt mätfel som −17 till +25 procent, mätt mot en cesiumkälla. PCE-RAM 5 anger exakt samma asymmetriska fönster och samma övre gräns på 50 millisievert, och kostar 1 290 kronor. Det här är samma konstruktion för 550.

Det asymmetriska felfönstret är värt ett ögonblick, för det är ett medvetet val och rätt val. Ett fönster som lutar uppåt betyder att apparaten hellre visar för mycket än för lite, och i den här varan är det den säkra riktningen: ett falsklarm kostar dig en kvarts oro, ett uteblivet larm kostar mer. Det är motsatsen till vad som hände på radonsidan, där en mätare läste nästan trettio procent för lågt och därmed sa åt sina ägare att inte göra något.

Det som saknas är känsligheten. Varken den svenska butiken eller Levenhuks egen EU-sajt anger hur många pulser apparaten räknar per mikrosievert, vilket betyder att talet på displayen inte går att placera mot de andra. Den lämnas därför obedömd på jämförelsens tyngsta kriterium i stället för att dras ned för något vi inte vet.

Nedre gränsen på 0,08 mikrosievert i timmen är också värd att notera. Strålsäkerhetsmyndigheten anger 0,05 till 0,3 som normalt i Sverige, så apparaten börjar mäta ovanför botten av det spannet. I praktiken ser den den övre halvan av svensk bakgrundsstrålning och inte den nedre.

Voltcraft RM-300 illustrerar varför den här sidan läser manualer i stället för produktsidor. Conrads sida anger varken detektortyp, mätområde eller noggrannhet. Manualens avsnitt 17.2 anger alla tre: Geiger-Müller-rör, 0,01 till 9 999 mikrosievert i timmen, och mindre än tio procents fel.

Det sista talet bär ett villkor som är lätt att missa och värt att stanna vid. Noggrannheten gäller vid cesium-137 och 1 millisievert i timmen. Svensk bakgrundsstrålning ligger kring 0,0001 millisievert i timmen, alltså tiotusen gånger lägre. Ett noggrannhetstal uppmätt vid en nivå du aldrig möter säger nästan ingenting om vad apparaten gör i ditt vardagsrum. Det är samma mönster som radonmätarna visade, där tillverkarna angav sin noggrannhet vid halter över den svenska åtgärdsnivån.

Upplösningen är däremot apparatens styrka och den bästa under tusenlappen. 0,01 mikrosievert i timmen ger trettio steg över hela det spann Strålsäkerhetsmyndigheten kallar normalt, vilket räcker för att se skillnad mellan rum.

Känsligheten anges inte. Voltcraft skriver hög känslighet i löptext på produktsidan, på sin tyska systersajt och i manualen, och har ingen rad för talet i någon av dem. Den lämnas därför obedömd på jämförelsens tyngsta kriterium. För 1 190 kronor får du en apparat som mäter fint men inte säger hur snabbt.

PCE-RAM 8 anger sin noggrannhet till under tio procent, mätt vid 1 millisievert i timmen från en cesium-137-källa. Det talet är korrekt och nästan oanvändbart för en privatperson, eftersom svensk bakgrundsstrålning ligger på ungefär en tiotusendel av den nivån.

Varför det spelar roll är enkelt när man ser det. Ett Geiger-Müller-rör räknar pulser, och vid hög strålning kommer pulserna så tätt att statistiken blir god på någon sekund. Vid svensk bakgrund kommer de glest, och då avgörs noggrannheten av hur länge du orkar vänta snarare än av vad databladet lovar. Ett tal mätt vid 1 millisievert i timmen beskriver alltså apparatens bästa dag, inte din.

Det som faktiskt är bra här är upplösningen. 0,01 mikrosievert i timmen över ett område som sträcker sig till 9 999 betyder sex tiopotenser på samma skala, och det gör den användbar både i ett vardagsrum och i ett läge ingen vill vara i.

Känsligheten anges inte, vilket lämnar den obedömd på sidans tyngsta kriterium. Och 2 590 kronor är fem gånger vad FNIRSI GC-01 kostar, en apparat som ritar strålningen som en kurva på skärmen och anger sitt pulstal. Du betalar för åtta timmars drifttid, IP30 och ett tyskt distributionsled.

PCE-RAM 5 är formgiven för ett annat bruk än resten av jämförelsen. Den har clips i stället för handtag och går femtio timmar på en laddning, vilket betyder att den ska sitta på kragen och mäta vad du utsätts för under en arbetsvecka. Det är en persondosimeter snarare än ett sökinstrument.

För det bruket är fem sekunders svarstid rimlig. Du vill inte veta vad som strålar i just den här lådan, du vill veta vad du sammanlagt fått i dig sedan i måndags, och för den frågan är ett stadigt medelvärde bättre än ett snabbt utslag.

Mätfelet anges som −17 till +25 procent mot cesium-137, alltså samma asymmetriska fönster som lutar mot att hellre varna för mycket. Det är ovanligt tydligt angivet för kategorin.

Och det är också problemet. Ermenrich Ping RD40 anger exakt samma felfönster och samma övre gräns på 50 millisievert, och kostar 550 kronor. Skillnaden på 740 kronor köper dig clipsdesignen, OLED-skärmen och femtio timmars drift, vilket är värt något för den som verkligen bär mätaren dagligen. För alla andra är det en dyrare väg till samma tal.